Ännu en dag har gått och inatt sov jag allt annat än bra, du finns konstant i mitt bakhuvud, kan inte riktigt förstå att det som hänt verkligen har hänt, att du inte ffinns längre, att jag aldrig mer kommer få se dig, du som alltid ställde upp för allt och alla och jämt hade ett leende på gång. Du som alltid var stark i alla lägen, nu är det vi som ska vara starka, och vi kommer klara det även om det kommer bli tufft..

Som det är nu så blir man bara sittande framför datorn, tittar på bilder och läser allt fint som alla skriver om dej..

Men idag blir det och åka iväg till Git med familj och hälsa på mycket bara för att komma härifrån och göra något annat än att bara tänka, vet att du skulle vilja det, att vi inte bara ska sitta och inget göra, det var inte du!

Men glöm aldrig att jag hela tiden, konstant skänker dig en tanke, tänker även på er alla hemma i Mjölby, inte minst på din underara bror Anton och dina föräldrar, en familj som ställer upp i vått och tort för alla, precis ssom du Pär.. 

Hoppas du hittat Josse och ni sitter vid den underbar lägerelden, lägerelden vi kommer till tids nog!

Vila i frid!

Kram